Anti mobbning, uppmärksamma diagnoser och se allas lika värda

Att uppmärksamma, att vi alla människor på jordklotet är olika. Olika problem men ändå försöka att se allas lika värda. Detta inlägg kommer handla om min stöttning för anti mobbning, att alla diagnoser ska uppmärksammas av samhället med snällare ögon.

Jag kommer mest gå in på diagnosen ADHD av rätt många olika skäl, många personliga skäl men även att det är en diagnos som många blir rädd att höra första orden av.

Varför jag tycker det är viktigt att detta ska uppmärksammas?

När man är speciell/annorlunda är det lätt att man blir utfryst av personer runt om en. Det jag kommer skriva nu kommer knytas ihop som en säck och förhoppningsvis kommer det ställa er som läser fåtal tankeställare. Det första jag tänker lyfta fram är mobbning, vad är mobbning?

Det kan ske både verbalt och fysiskt, fast nu på senare tid så sker det bara mer och mer ute på internet. Alltså på sociala medier, allt ifrån på Facebook, Instagram och Twitter, det finns hur många sociala medier som helst och det där är bara tre styckena av så många fler.

Mobbning finns ute bland oss, överallt! Nu kan ingen komma hem och andas ifrån sitt jobb eller skolan. För vill ni veta?

Mobbarna når er också på internet numera, visserligen kan man ta bort sina konton ifrån sociala medier om mobbningen går så långt. MEN varför ska själva ”offret” alltid behöva offra sitt liv för att må bra. Jag mår illa av att tänka på att det alltid den oskyldige som ska flytta på sig.

Jag stöttar anti mobbning av många skäl, ett av skälen är att jag själv var är ett” offer” på internet men även inom skolans väggar. Jag blir arg när jag tänker på mobbning, om det är för att jag själv har varit utsatt eller om det är för att man kan se hur både vuxna och unga kan trakassera varandra så hårt att offrena funderar på att skada sig själva? Det är nog en blandning av båda två varför jag känner att jag vill kämpa emot mobbning.

Nu kommer jag fram till nästa del, om man har en diagnos. Varför har samhället sådan nedlåtande syn mot de med diagnos?

”Den personen är annorlunda, nu ska vi göra det svårare för hon/han.”

Om man lider av en diagnos så upplever man omvärlden på ett helt annat vis, det kan vara på ett väldigt bra sätt men det kan även bli för mycket och det kan folk i din vardag märka på dig.

Här någonstans kan vi knyta ihop det till mobbning, det är alltid vi som är annorlunda om blir mobbade. Vi håller inte måttet för att vi tänker olika, beter oss inte som ni gör. Varför ska det vara något negativt att inte följa normen?

Jag tror att det handlar mycket om rädsla, man är rädd för nya tankar och idéer därav kommer en form av utfrysning fram för att man inte kan hantera det.

Diagnosen ADHD, det finns överallt bland oss. MINST EN i varje klass lider av diagnosen. På killar och tjejer skiljer diagnosen väldigt mycket, det kan märkas tydligare på killar och ibland märks det inte alls på tjejer.

”Man måste väl vara hyperaktiv för att ha ADHD?”.

Nej, här kommer okunskapen i samhället om diagnosen. Om man har ADHD så kan man ha hög aktiva dagar men sedan kan man bara dippa och vara inaktiv. Det som är intressant också är att diagnosen är väldigt olika per individ. Det beror framförallt på din miljö och arv hur du är som person. Man får aldrig glömma att personer med diagnos också har en specifik personlighet som gör den personen speciell.

Vad det nu är för diagnos du har, så ska alla har samma rättigheter och möjligheter i samhället. FRAMFÖRALLT i skolan och på jobbet, alla har lika värde och alla ska få möjlighet att kunna leva upp till sin fulla potential. Jag tror alla kan behöva lite hjälp och en knuff i rätt riktning för att nå dit.

Här går det att knyta säcken, vad har jag kommit fram till? Oftast när man är annorlunda så behandlas man olika. Jag tycker att anti mobbning och diagnoser ska uppmärksammas mer i samhället så folk kan få en förståelse för det. Jag vet att samhället jobbar på det dag ut och dag in. Men jag hoppas att detta inlägg kan ha en positiv inverkan i rätt riktning för att kunna se alla människors lika värde. 

/SB

Börja om på ruta ett

Under årens gång så får man lära sig att ibland blir man tvungen till att börja om på ruta ett igen. Ibland bryts man ned för att sedan byggas upp, det går att jämföra tanken med ett rassligt hus, det som behövs är att man bryter ned det till de delarna som är stabila, men ändå så djupt att det ska ta tid för att det ska byggas upp igen.

Det är det livet gör med en varje dag, man bryts ned till de starka delarna av sin kropp för att i fortsättning bygga på nya delar. Om det är enkelt? Det är nog det svåraste man kan utsätta sig för men i slutändan är det på det viset man växer som individ.

Det handlar om att finna balansen och hur nära kan jag komma till bristningsgränsen utan att gå sönder och utan att få för djupa ärr i sig.

I livet kan man utsätta sig själv för nedbrytning av det mentala bara för att bli en ny och bättre människa. Bygga upp och stärka det mentala gång på gång.

Det är många gånger i livet som nedbrytningen sker omedvetet och man tappar kontrollen på situationen och sig själv. Man känner sig vilse och man måste försöka hitta den rätta vägen tillbaka ännu gång.

Det är vid de tillfällena man måste ifrågasätta vart man vill hamna i livet? Man måste fortsätta kämpa på. Bara för att det mentala är på bristningsgränsen så är det även då man får veta vad man går för. Hur mycket kan det mentala brytas ned innan jag ger upp? Om jag ens ger upp.

Om man tror på något i livet så tycker jag att man ska kämpa för att få det möjligt. För jag tror att alla människor är kapabla till så mycket mer än vad man gör sig till. Det handlar om att man vågar kliva ur trygghetszonen och börjar lita på sig själv. 

/ SB

Träningsmani

Det är självklart att det pratas bakom ryggen:

” Lider hon av ortorexi?”.

”Varför diet, hon är inte tjock?”.

”Tränar minst 6 gånger i veckan?”

Jag erkänner att jag är en träningsnarkoman, jag är i behov av att träna minst 6 pass i veckan. Min kropp och sinne behöver det. Träningsmissbruk, kanske det. Men ortorexi, nej. Det handlar om att man ligger precis på gränsen så att man finner en balans där samhället tycker att man kategoriseras som att ha en ätstörning fast man inte själva verket inte har det.

Jag har fått höra ” har du ätstörning eller?”. Det gör såklart ont inombords då det enda jag gör är att vara precis på gränsen och jag har funnit en balans inom min träning och kost. Det finns orsaker till varför jag måste ha mycket träning för att må bra. Det är en anledning till varför jag fortsätter med samma balans för det får mig i schack, det får mig att må bra.

I nu läget går jag på diet av skället att jag inte kan köra styrkelyft just nu. Bäckenet började krångla för ca 6 veckor sedan och det inte har blivit så mycket bättre. Då tog jag beslutet att nu när jag inte kan bli stark så kan jag lika väl tappa vikt och bli ”liten”.

Jag har 1.9 kilogram till delmålet men 6.9 kilogram till resultatmålet. Varför väga 57? Framförallt att eventuellt tävla i klass 57 eller ha en bra marginal till min viktklass jag befinner mig i nu.

Vad jag gör på gymmet? Allt förutom styrkelyft. I början var det jobbigt, det var som att börja om igen. Hitta motivationen någon annanstans. Det finns en chans att jag börjar med boxning för att få en variation sedan har intresset alltid funnits att börja med någon form av kampsport.

Att träna många pass i veckan är så kul och jag behöver det. Jag har jobbat mycket sedan juni & jag har tränat i princip varje dag. Inga jävla ursäkter.

Det handlar om prioriteringar, vitt vad jag vet så är det 24 timmar på ett dygn. Vadå inte hinna träna?

Det handlar om att du prioriterar annat, kanske soffan? Inte vet jag. Men jag ogillar ursäkter. Det låter hårt men det är även sant. Om man vill komma någonstans i livet så kan man inte bygga upp sitt liv på ursäkter och vara kvar i en bekvämlighetszon. Man måste ta sig ur boxen och fråga sig själv… vad vill jag med mitt liv? 

/SB

Motivation

Jag definierar motivation på följande vis att det är något som ligger djupt ned i själen. Något som ligger nära hjärtat, man andas det och framförallt vill fortsätta det hårda jobbet för att bibehålla sin motivation. Att känna sig levande och känna drivkraften igenom varje kroppsdel till den minsta venen i kroppen.

Fast motivationen kan kännas stark och levande i sig så är det lätt att man hamnar på fel väg ibland. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa för det man påbörjat eller ändra sin motivation för att komma tillbaka. Hitta kryphål för att finna den motivationen man en gång hade i sin kropp.

Vägen tillbaka kan i vissa fall vara rätt kort men det finns tillfällen då det mentala kommer sättas på prov gång på gång. Det är för att se hur mycket klarar du av tills du brister, hur mycket klarar ditt mentala av innan du ger upp.

Det gäller att man finner tankesätt som fungerar för en själv på individ nivå, framförallt för att hitta rätt väg tillbaka igen. När motivationen försvinner kan det vara svårt att leta på rätt ännu en gång.

När det mentala sätts på prov under en längre period så kommer du antingen strida tillbaka för att bevisa att du kan så mycket mer än vad andra tror, eller så kommer du sjunka under en filt i det bekväma soffhörnet.

Det handlar om hur du vill leva ditt liv, ska detta trycka ned dig eller kommer det lyfta dig.

Är det värt att offra saker i din vardag för att komma tillbaka till den människan du en gång var eller bygga på den människan du nu är. I livet kommer man ställas inför svåra beslut men även lätta beslut kommer tas.

Det handlar om prioriteringar i vardagen, vad du värdesätter mest och känner att du kan lägga ned din energi på.

Är det värt all din tid?

Är det värt att nästintill gråta för att komma på rätt väg igen?

Är du beredd på att det finns de som kommer ifrågasätta det du gör och du efterhand kan stå för dina val?

Det handlar om att kunna stå upp för de man väljer att göra i sin vardag för att eventuellt finna tillbaka till sin motivation. I vissa fall måste man finna någon typ av variation i vardagen så man sakta men säkert kan komma tillbaka dit man en gång var.

Att hitta tillbaka, att finna rätt igen kan vara en hård lång process men det är då man kommer märka om det är värt att kämpa för. Är det värt att återfå motivationen som en gång fanns eller ska man börja finna sin motivation på andra håll. Glöm inte, i slutet handlar allt om prioritering och vad du vill uppnå i livet. 

/SB