Äntligen…

Idag var jag till en sjukgymnast som skulle kolla på mitt problem som jag har i ryggen… Han säger till mig att berätta om smärtan och hur länge jag har haft det. Så jag börjar med att berätta att jag har haft problem i 4 månader nu och att smärtan har gradvis stegrat osv.

Han kollade rörlighet, reflexer och kroppens autonomi… han ställde bra frågor som jag kunde förhålla mig till.

Sjukgymnasten tog verkligen sin tid med mig, stressade inte och kollade verkligen så att allt var okej under tiden jag var där. Efter undersökningen så berättade han för mig att jag antagligen lider av Ryggreutism, Ankyloserande Spondylit/Bechterews sjukdom. Han ville inte fastställa en diagnos MEN han tyckte att mina symptom var väldigt lik… & jag ska få ta blodprover och eventuellt skickas vidare på en magnet röntgen för att fastställa det.

Det är så tidigt i fasen så han sa det att det är bara att börja med träningsprogrammet som kommer kunna förebygga reutism…

Jaha okej… hur tog jag detta?  

Vet inte om många är medvetna om det men denna sjukdom kommer jag ha hela livet, smärtan är något jag kommer få leva med. Därför måste jag anpassa mig efter min smärta när jag ska träna.

Jag fick klartecken på att det bara var att börja styrketräna igen, framförallt börja köra styrkelyft. Han berättade det att jag måste förhålla mig till smärtan, om jag har jätteont en dag så ska jag inte lyfta tungt… men om det känns lite granna så var det bara att köra på tungt. För det är INTE farligt att träna tungt/hårt om man lider av denna form av sjukdom.

Jag kommer inte kunna gå på speciella scheman som förut då jag måste förhålla mig till hur ont jag har under dagen. Jag lyssnar alltid på kroppen men nu måste jag göra det ännu mera.

Jag är faktiskt glad, för jag fick klartecken att kunna köra styrkelyft igen. Nu ska jag ta mig sakta tillbaka ännu en gång. Detta kommer bli en jävla erfarenhet, jag ska låta detta lyfta mig som person inget annat.

Sedan måste jag tacka min fantastiska kille Sebbe, att han är vid min sida och har varit vid min sida under dessa månader. 

/SB

OKTOBER MÅNAD, en orättvisa.

Oktober månad är den månaden man stöttar och hyllar de som har bekämpat bröstcancer men även de som har gått bort i sjukdomen.

Jag tycker att det är jättebra att samhället går in för att hjälpa de drabbade men även nära och kära runt om de som har cancer.

Min farmor dog i Leukemi för snart 6 år sedan, så jag är medveten om att cancer är en väldigt hemsk sjukdom som tar livet av många människor i dagens samhälle. Det är hemskt att det är så många som drabbas av det, men denna månad är en stöttning för bröstcancer. Ett engagemang som är väldigt bra så forskare kan fortsätta finna ett botemedel mot denna sjukdom.

Dagens ämne ska faktiskt inte handla om just bröstcancer, för alla är medveten om att i oktober månad så är det då man påtrycker som mest att det finns runt om en. Det kan väcka upp blandade känslor, om ni har sett Ica reklamen så vet ni vart jag vill komma någonstans.

Visste ni också... att oktober månad är även ADHD awareness?

Antagligen är det inte många som är medveten om att denna månad så stöttar och hyllar man även de med psykisk ohälsa som exempelvis ADHD. Varför framkommer inte det att oktober månad även gör en stöttning för de som lider av psykisk ohälsa? Men det finns även för att folk ska få mer kunskap om diagnosen.

En kväll pratade jag med min bästa vän angående om detta och vi båda blir arga, besvikna framförallt ledsna inombords att ADHD inte får samma påtryck som exempelvis bröstcancer.

Jag förstår att bröstcancer är något man kan dö av men det kan man också av psykisk ohälsa om man inte får rätt hjälp i tid av samhället.

Saken är den att de som har ADHD brukar även besitta på flera diagnoser, behöver inte alltid vara så men oftast. Depression är något som brukar framkomma när man är diagnostiserad med ADHD.

När man har ADHD så har man inte lika mycket av signalsubstansen serotonin som är ”lyckan” i nervsystemet. Utan serotonin i kroppen blir man deprimerad.

Missförstå mig inte, jag tycker det är väldigt bra att bröstcancer får den hyllning och stöttning som den får.

Det jag blir att reagera på att ingen lyfter fram att det är ADHD awareness monht nu...

Detta gör mig att sätta gång en massa tankar, framförallt om varför samhället gömmer detta i skuggorna? Varför är det sådan tabu med psykisk ohälsa?

Varför kollar folk snett om man lider av psykisk ohälsa?

Varför reagerar människor negativt om det?

Varför kan inte folk vara mer stöttande som man är mot andra former av sjukdomar.

Ännu en gång vill jag trycka på att ADHD är något man inte själv väljer och det kan vara ett helvete att leva med ADHD, iallafall om den är så grov så man behöver kraftiga mediciner för att avklara vardagen.

Det jag vill komma fram till i detta inlägg är att ALLA människor består av samma värde, ALLA förtjänar att bli rättvist behandlad i samhället. Jag vet att rättvisa är svårt att nå fram på alla nivåer men jag hoppas att det kommer bli en skillnad på hur folk ser på psykisk ohälsa.

Jag stöttar ”underbara ADHD” samt annan form av psykisk ohälsa & bröstcancer/cancer överlag denna månad precis som alla andra dagar på året. Jag kämpar mot ett rättvisare samhälle… gör du?

/SB

Styrkelyft var min räddning…

Mars 2015, upptäckte jag Styrkelyft.

Jag var redan insnöad på att bänkpress var kul, nu gällde det att fastna för något mer, så som benböj och marklyft. Under några månader så började en form av kärlek växa fram till styrkelyft.

Jag älskade redan att styrketräna men styrkelyft fick in mig på planering och prioritering. Att tävla och träna styrkelyft gjorde mig lycklig.

För snart ett årsedan gick jag in och gjorde min första bänkpresstävling i Bollnäs, slutförde även en diet som slutade på en viktnedgång på 6.6 kilogram. Idag är jag lika lätt i kroppen som då, fast nu är mina mål lite annorlunda än vad de var för ett årsedan.

För snart ett årsedan började jag även få problem med bäckenet, en skada jag trodde skulle försvinna. I november innan min första styrkelyftartävling så hade jag även då problem men det försvann. I slutet av juni så börjar jag känna av bäckenet igen… vilket ledde till att jag slutade att böja, marka och bänka med svank.

I slutet av september har det gått tre månader sedan jag har kunnat kört styrkelyft, jag provade benböja LÄTT för två veckor sedan. Timmar efter träningspasset protesterade kroppen och jag fick ont.

Jag provade bänka med svank och köra raka mark för ca. tre veckor sedan, kroppen protesterade även då.

Vissa dagar har jag jätteont, vissa dagar mindre ont.

Ibland kommer smärtan i intervaller under dagen.

Jag har varit och försökt fått hjälp men i slutändan har jag ändå fått ont.

Huvudet har jag haft högt, jag har fortsatt kört min styrketräning för i tron hoppas att jag ska komma tillbaka till den jag en gång var. Att få köra mina tunga benböj och marklyft.

I dagsläget känns det inte som att jag kommer kunna komma tillbaka dit jag var för fyra månader sedan. Det känns som jag borde lägga styrkelyft åt sidan en stund och finna nya mål.

Jag provade boxning häromdagen, det var både lärorikt och kul men efter passet slut så kom jag på mig själv att det är styrkelyft jag vill hålla på med. Det är det jag kan riktigt bra… ingen känsla är lik den man får när man lyfter tungt.

När man rackar stången i benböj ställningen eller har avklarat ett tungt marklyft.

Det var i måndags jag insåg att jag kanske aldrig kommer komma tillbaka dit jag en gång var inom styrkelyft. Det gör mig väldigt ledsen, det uteblev att jag stängde in mig i tisdags för att mentalt komma tillbaka stark igen.

Styrkelyft var det som räddade mig, eller styrketräning överlag. Sedan jag började lyfta vikter så har jag blivit en helt annan människa. Jag ser på kost och träning ur flera olika perspektiv. Jag är inte perfekt, ibland hamnar även jag i svackor och vill krypa upp i soffhörnet för det enda jag vill i slutet av dagen att hålla på med det jag kan och vet bäst…Styrkelyft. 

/SB

Min sommar

Imorgon börjar jag andra året på högskolan, sjukt vad tiden har gått fort de senaste månaderna. Jag fick ”sommarlov” i början av juni någon gång och var ledig i 2 veckor och jobbade därefter heltid i 8 veckor. Fick semester för över 2 veckor sedan, den lediga tiden har gått väldigt snabbt. För imorgon sätter jag mig i föreläsningssalarna igen och få träffa min klass ännu gång.

Jag har ingen ångest över att börja, jag gillar mitt program och mina klasskamrater så det ska bli skönt att återfå rutiner igen efter denna ledighet.

Jag antar att man har sommaren till att försöka finna sig själv, vart är jag på väg i livet? Vart vill jag hamna?

Man tänker också igenom val och vilka personer som ska få fortsätta gå bredvid en igenom livets gång.

Min sommar har varit en av de bästa somrarna jag någonsin har haft, som sagt jag har jobbat mycket men träning och kost har fortfarande varit prioriterat.

 Det finns ett skäl varför denna sommar har varit väldigt bra och det är därför jag fann min stora kärlek denna sommar. Eller kanske ska poängtera att det var han som fann mig. Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle få uppleva den här sorten av kärleken som jag gör just nu.

Att kunna kolla på en person i evigheter och le utan skäl, jag trodde aldrig att det skulle vara möjligt. Aldrig.

Att jag fann min stora kärlek denna sommar, trodde inte jag skulle vara möjligt. Att en person kan ha en sådan stor inverkan på ens liv.

Jag tittar på honom ibland och undrar vart fan han har varit någonstans?

Men sedan är jag medveten att den tiden kommer av sina skäl, när du minst anar det så kommer du släppa in en person i ditt liv som kommer sätta spår i dig förevigt.

Med dig är jag allt, utan dig känner jag mig tom. Aldrig någonsin har jag fått detta lugn jag får av dig. Du är allt. Tack för att du gjorde detta till den bästa sommaren. Du är det bästa som har hänt mig och som pågår i mitt liv.

Min bästa Sebbe.

/ SB 

Anti mobbning, uppmärksamma diagnoser och se allas lika värda

Att uppmärksamma, att vi alla människor på jordklotet är olika. Olika problem men ändå försöka att se allas lika värda. Detta inlägg kommer handla om min stöttning för anti mobbning, att alla diagnoser ska uppmärksammas av samhället med snällare ögon.

Jag kommer mest gå in på diagnosen ADHD av rätt många olika skäl, många personliga skäl men även att det är en diagnos som många blir rädd att höra första orden av.

Varför jag tycker det är viktigt att detta ska uppmärksammas?

När man är speciell/annorlunda är det lätt att man blir utfryst av personer runt om en. Det jag kommer skriva nu kommer knytas ihop som en säck och förhoppningsvis kommer det ställa er som läser fåtal tankeställare. Det första jag tänker lyfta fram är mobbning, vad är mobbning?

Det kan ske både verbalt och fysiskt, fast nu på senare tid så sker det bara mer och mer ute på internet. Alltså på sociala medier, allt ifrån på Facebook, Instagram och Twitter, det finns hur många sociala medier som helst och det där är bara tre styckena av så många fler.

Mobbning finns ute bland oss, överallt! Nu kan ingen komma hem och andas ifrån sitt jobb eller skolan. För vill ni veta?

Mobbarna når er också på internet numera, visserligen kan man ta bort sina konton ifrån sociala medier om mobbningen går så långt. MEN varför ska själva ”offret” alltid behöva offra sitt liv för att må bra. Jag mår illa av att tänka på att det alltid den oskyldige som ska flytta på sig.

Jag stöttar anti mobbning av många skäl, ett av skälen är att jag själv var är ett” offer” på internet men även inom skolans väggar. Jag blir arg när jag tänker på mobbning, om det är för att jag själv har varit utsatt eller om det är för att man kan se hur både vuxna och unga kan trakassera varandra så hårt att offrena funderar på att skada sig själva? Det är nog en blandning av båda två varför jag känner att jag vill kämpa emot mobbning.

Nu kommer jag fram till nästa del, om man har en diagnos. Varför har samhället sådan nedlåtande syn mot de med diagnos?

”Den personen är annorlunda, nu ska vi göra det svårare för hon/han.”

Om man lider av en diagnos så upplever man omvärlden på ett helt annat vis, det kan vara på ett väldigt bra sätt men det kan även bli för mycket och det kan folk i din vardag märka på dig.

Här någonstans kan vi knyta ihop det till mobbning, det är alltid vi som är annorlunda om blir mobbade. Vi håller inte måttet för att vi tänker olika, beter oss inte som ni gör. Varför ska det vara något negativt att inte följa normen?

Jag tror att det handlar mycket om rädsla, man är rädd för nya tankar och idéer därav kommer en form av utfrysning fram för att man inte kan hantera det.

Diagnosen ADHD, det finns överallt bland oss. MINST EN i varje klass lider av diagnosen. På killar och tjejer skiljer diagnosen väldigt mycket, det kan märkas tydligare på killar och ibland märks det inte alls på tjejer.

”Man måste väl vara hyperaktiv för att ha ADHD?”.

Nej, här kommer okunskapen i samhället om diagnosen. Om man har ADHD så kan man ha hög aktiva dagar men sedan kan man bara dippa och vara inaktiv. Det som är intressant också är att diagnosen är väldigt olika per individ. Det beror framförallt på din miljö och arv hur du är som person. Man får aldrig glömma att personer med diagnos också har en specifik personlighet som gör den personen speciell.

Vad det nu är för diagnos du har, så ska alla har samma rättigheter och möjligheter i samhället. FRAMFÖRALLT i skolan och på jobbet, alla har lika värde och alla ska få möjlighet att kunna leva upp till sin fulla potential. Jag tror alla kan behöva lite hjälp och en knuff i rätt riktning för att nå dit.

Här går det att knyta säcken, vad har jag kommit fram till? Oftast när man är annorlunda så behandlas man olika. Jag tycker att anti mobbning och diagnoser ska uppmärksammas mer i samhället så folk kan få en förståelse för det. Jag vet att samhället jobbar på det dag ut och dag in. Men jag hoppas att detta inlägg kan ha en positiv inverkan i rätt riktning för att kunna se alla människors lika värde. 

/SB

Börja om på ruta ett

Under årens gång så får man lära sig att ibland blir man tvungen till att börja om på ruta ett igen. Ibland bryts man ned för att sedan byggas upp, det går att jämföra tanken med ett rassligt hus, det som behövs är att man bryter ned det till de delarna som är stabila, men ändå så djupt att det ska ta tid för att det ska byggas upp igen.

Det är det livet gör med en varje dag, man bryts ned till de starka delarna av sin kropp för att i fortsättning bygga på nya delar. Om det är enkelt? Det är nog det svåraste man kan utsätta sig för men i slutändan är det på det viset man växer som individ.

Det handlar om att finna balansen och hur nära kan jag komma till bristningsgränsen utan att gå sönder och utan att få för djupa ärr i sig.

I livet kan man utsätta sig själv för nedbrytning av det mentala bara för att bli en ny och bättre människa. Bygga upp och stärka det mentala gång på gång.

Det är många gånger i livet som nedbrytningen sker omedvetet och man tappar kontrollen på situationen och sig själv. Man känner sig vilse och man måste försöka hitta den rätta vägen tillbaka ännu gång.

Det är vid de tillfällena man måste ifrågasätta vart man vill hamna i livet? Man måste fortsätta kämpa på. Bara för att det mentala är på bristningsgränsen så är det även då man får veta vad man går för. Hur mycket kan det mentala brytas ned innan jag ger upp? Om jag ens ger upp.

Om man tror på något i livet så tycker jag att man ska kämpa för att få det möjligt. För jag tror att alla människor är kapabla till så mycket mer än vad man gör sig till. Det handlar om att man vågar kliva ur trygghetszonen och börjar lita på sig själv. 

/ SB

Träningsmani

Det är självklart att det pratas bakom ryggen:

” Lider hon av ortorexi?”.

”Varför diet, hon är inte tjock?”.

”Tränar minst 6 gånger i veckan?”

Jag erkänner att jag är en träningsnarkoman, jag är i behov av att träna minst 6 pass i veckan. Min kropp och sinne behöver det. Träningsmissbruk, kanske det. Men ortorexi, nej. Det handlar om att man ligger precis på gränsen så att man finner en balans där samhället tycker att man kategoriseras som att ha en ätstörning fast man inte själva verket inte har det.

Jag har fått höra ” har du ätstörning eller?”. Det gör såklart ont inombords då det enda jag gör är att vara precis på gränsen och jag har funnit en balans inom min träning och kost. Det finns orsaker till varför jag måste ha mycket träning för att må bra. Det är en anledning till varför jag fortsätter med samma balans för det får mig i schack, det får mig att må bra.

I nu läget går jag på diet av skället att jag inte kan köra styrkelyft just nu. Bäckenet började krångla för ca 6 veckor sedan och det inte har blivit så mycket bättre. Då tog jag beslutet att nu när jag inte kan bli stark så kan jag lika väl tappa vikt och bli ”liten”.

Jag har 1.9 kilogram till delmålet men 6.9 kilogram till resultatmålet. Varför väga 57? Framförallt att eventuellt tävla i klass 57 eller ha en bra marginal till min viktklass jag befinner mig i nu.

Vad jag gör på gymmet? Allt förutom styrkelyft. I början var det jobbigt, det var som att börja om igen. Hitta motivationen någon annanstans. Det finns en chans att jag börjar med boxning för att få en variation sedan har intresset alltid funnits att börja med någon form av kampsport.

Att träna många pass i veckan är så kul och jag behöver det. Jag har jobbat mycket sedan juni & jag har tränat i princip varje dag. Inga jävla ursäkter.

Det handlar om prioriteringar, vitt vad jag vet så är det 24 timmar på ett dygn. Vadå inte hinna träna?

Det handlar om att du prioriterar annat, kanske soffan? Inte vet jag. Men jag ogillar ursäkter. Det låter hårt men det är även sant. Om man vill komma någonstans i livet så kan man inte bygga upp sitt liv på ursäkter och vara kvar i en bekvämlighetszon. Man måste ta sig ur boxen och fråga sig själv… vad vill jag med mitt liv? 

/SB

Motivation

Jag definierar motivation på följande vis att det är något som ligger djupt ned i själen. Något som ligger nära hjärtat, man andas det och framförallt vill fortsätta det hårda jobbet för att bibehålla sin motivation. Att känna sig levande och känna drivkraften igenom varje kroppsdel till den minsta venen i kroppen.

Fast motivationen kan kännas stark och levande i sig så är det lätt att man hamnar på fel väg ibland. Det enda man kan göra är att fortsätta kämpa för det man påbörjat eller ändra sin motivation för att komma tillbaka. Hitta kryphål för att finna den motivationen man en gång hade i sin kropp.

Vägen tillbaka kan i vissa fall vara rätt kort men det finns tillfällen då det mentala kommer sättas på prov gång på gång. Det är för att se hur mycket klarar du av tills du brister, hur mycket klarar ditt mentala av innan du ger upp.

Det gäller att man finner tankesätt som fungerar för en själv på individ nivå, framförallt för att hitta rätt väg tillbaka igen. När motivationen försvinner kan det vara svårt att leta på rätt ännu en gång.

När det mentala sätts på prov under en längre period så kommer du antingen strida tillbaka för att bevisa att du kan så mycket mer än vad andra tror, eller så kommer du sjunka under en filt i det bekväma soffhörnet.

Det handlar om hur du vill leva ditt liv, ska detta trycka ned dig eller kommer det lyfta dig.

Är det värt att offra saker i din vardag för att komma tillbaka till den människan du en gång var eller bygga på den människan du nu är. I livet kommer man ställas inför svåra beslut men även lätta beslut kommer tas.

Det handlar om prioriteringar i vardagen, vad du värdesätter mest och känner att du kan lägga ned din energi på.

Är det värt all din tid?

Är det värt att nästintill gråta för att komma på rätt väg igen?

Är du beredd på att det finns de som kommer ifrågasätta det du gör och du efterhand kan stå för dina val?

Det handlar om att kunna stå upp för de man väljer att göra i sin vardag för att eventuellt finna tillbaka till sin motivation. I vissa fall måste man finna någon typ av variation i vardagen så man sakta men säkert kan komma tillbaka dit man en gång var.

Att hitta tillbaka, att finna rätt igen kan vara en hård lång process men det är då man kommer märka om det är värt att kämpa för. Är det värt att återfå motivationen som en gång fanns eller ska man börja finna sin motivation på andra håll. Glöm inte, i slutet handlar allt om prioritering och vad du vill uppnå i livet. 

/SB