Börja om på ruta ett

Under årens gång så får man lära sig att ibland blir man tvungen till att börja om på ruta ett igen. Ibland bryts man ned för att sedan byggas upp, det går att jämföra tanken med ett rassligt hus, det som behövs är att man bryter ned det till de delarna som är stabila, men ändå så djupt att det ska ta tid för att det ska byggas upp igen.

Det är det livet gör med en varje dag, man bryts ned till de starka delarna av sin kropp för att i fortsättning bygga på nya delar. Om det är enkelt? Det är nog det svåraste man kan utsätta sig för men i slutändan är det på det viset man växer som individ.

Det handlar om att finna balansen och hur nära kan jag komma till bristningsgränsen utan att gå sönder och utan att få för djupa ärr i sig.

I livet kan man utsätta sig själv för nedbrytning av det mentala bara för att bli en ny och bättre människa. Bygga upp och stärka det mentala gång på gång.

Det är många gånger i livet som nedbrytningen sker omedvetet och man tappar kontrollen på situationen och sig själv. Man känner sig vilse och man måste försöka hitta den rätta vägen tillbaka ännu gång.

Det är vid de tillfällena man måste ifrågasätta vart man vill hamna i livet? Man måste fortsätta kämpa på. Bara för att det mentala är på bristningsgränsen så är det även då man får veta vad man går för. Hur mycket kan det mentala brytas ned innan jag ger upp? Om jag ens ger upp.

Om man tror på något i livet så tycker jag att man ska kämpa för att få det möjligt. För jag tror att alla människor är kapabla till så mycket mer än vad man gör sig till. Det handlar om att man vågar kliva ur trygghetszonen och börjar lita på sig själv. 

/ SB

Träningsmani

Det är självklart att det pratas bakom ryggen:

” Lider hon av ortorexi?”.

”Varför diet, hon är inte tjock?”.

”Tränar minst 6 gånger i veckan?”

Jag erkänner att jag är en träningsnarkoman, jag är i behov av att träna minst 6 pass i veckan. Min kropp och sinne behöver det. Träningsmissbruk, kanske det. Men ortorexi, nej. Det handlar om att man ligger precis på gränsen så att man finner en balans där samhället tycker att man kategoriseras som att ha en ätstörning fast man inte själva verket inte har det.

Jag har fått höra ” har du ätstörning eller?”. Det gör såklart ont inombords då det enda jag gör är att vara precis på gränsen och jag har funnit en balans inom min träning och kost. Det finns orsaker till varför jag måste ha mycket träning för att må bra. Det är en anledning till varför jag fortsätter med samma balans för det får mig i schack, det får mig att må bra.

I nu läget går jag på diet av skället att jag inte kan köra styrkelyft just nu. Bäckenet började krångla för ca 6 veckor sedan och det inte har blivit så mycket bättre. Då tog jag beslutet att nu när jag inte kan bli stark så kan jag lika väl tappa vikt och bli ”liten”.

Jag har 1.9 kilogram till delmålet men 6.9 kilogram till resultatmålet. Varför väga 57? Framförallt att eventuellt tävla i klass 57 eller ha en bra marginal till min viktklass jag befinner mig i nu.

Vad jag gör på gymmet? Allt förutom styrkelyft. I början var det jobbigt, det var som att börja om igen. Hitta motivationen någon annanstans. Det finns en chans att jag börjar med boxning för att få en variation sedan har intresset alltid funnits att börja med någon form av kampsport.

Att träna många pass i veckan är så kul och jag behöver det. Jag har jobbat mycket sedan juni & jag har tränat i princip varje dag. Inga jävla ursäkter.

Det handlar om prioriteringar, vitt vad jag vet så är det 24 timmar på ett dygn. Vadå inte hinna träna?

Det handlar om att du prioriterar annat, kanske soffan? Inte vet jag. Men jag ogillar ursäkter. Det låter hårt men det är även sant. Om man vill komma någonstans i livet så kan man inte bygga upp sitt liv på ursäkter och vara kvar i en bekvämlighetszon. Man måste ta sig ur boxen och fråga sig själv… vad vill jag med mitt liv? 

/SB